Rektorsbloggen

Glada tillrop!!

Det är inte varje dag… men ibland, nu och då händer det; I rektors inkorg finns ett mejl med glada tillrop. Igår var en av våra klasser på besök, där man har stor vana av att ta emot besök… och så ville man återkoppla så här;

Vilken trevlig förmiddag jag/vi har haft tillsammans med eleverna från Eraskolan!
Vetgiriga, ambitiösa, trevliga och duktiga barn.
Hälsa till lärarna och barnen och lycka till med deras fortsatta skolgång.

Som rektor blir man så klart väldigt glad för att eleverna fått åka på ett besök och att de tagit chansen att lära sig mer där. Men det finns också en djupare reflektion att göra – Varje dag arbetar alla våra lärare med att skapa så goda förutsättningar för lärande som möjligt. Det innebär bland annat att (allt för ofta) behöva hjälpa elever med hur man ska beté sig på ett schyst sätt. Det arbetet är slitsamt för våra lärare, men de gör det, varje dag, uthålligt för att alla elever ska få möjligheten att lära sig mer.

Jag är givetvis stolt över våra elever och den återkoppling som de fått, men jag är också minst lika stolt över våra fantastiska lärare som jobbar hårt för att det ska kunna skapas möjligheter att få sådan återkoppling.

Oj, oj, oj va länge sedan…

Tiden bara springer fram.
När man var yngre så hörde man de äldre säga det. Och nu visar det sig att man tillhör skaran själv 🙂
Det är allt för länge sedan denna blogg fick en uppdatering, och det är kanske inte så konstigt. De senaste åren har varit sprängfyllda med innehåll och framförallt så har den nya skolan blivit färdig och invigd. En fantastisk resa där elever, föräldrar, lärare och övrig personal tillsammans med oss som driver skolan och vår arkitekt har utformat en skola för lärande, av lärare och elever och med lärare och elever i fokus. Det blev väldigt fint.

Under dessa år som förflutit sedan förra inlägget har vi också fått återuppta möjligheterna till besök, framförallt från politiken. Det är intressant att möta politiker av olika färg som vid sina respektive besök får möta en skola med hög grundkvalitet, där elever får förutsättningar för kunskapsutveckling på ett påtagligt sätt. Det är också intressant att se att även den som företräder partier som ser utmaningar med att friskolor lyfter svensk skolkvalitet som helhet (källa på det finns, för den som så önskar ta del av det) alla visar stort intresse för hur skattebetalarnas medel kan användas mer effektivt i skolvardagen.

Nu fortsätter vi framåt, med förhoppningen om att nästa blogginlägg inte ska dröja så länge tills det är inlagt. Första på agendan står ett klassrumsbesök och sedan väntar bidrag till regeringens utredning om förutsättningar för en ny läroplan.

Nu bygger vi en skola…

Efter nästan 10 års arbete är vi på väg att landa den största enskilda händelsen i vår skolhistoria – Vi ska bygga en ny mellanstadieskola för Eraskolans elever.
Resan har varit lång och gett oss många erfarenheter på vägen, men den har hela tiden varit i positiv riktning. Under perioder har vi fått vänta länge, oftast på kommunen, som med oändliga handläggningstider och markanta överkrav, bitvis bortom rimlighetens gräns, gjort att man funderat på varför “det offentlig” kan hålla på och hantera skattebetalarnas slantar på ett bitvis överkonsumerande sätt. Sedan har man återgått till grundfokuset; Tänk att få forma inte bara en bra pedagogisk idé (som vi nu burit med oss och förfinat under många år) utan också riktigt bra skollokaler för våra elever på mellanstadiet.

Till vår hjälp i arbetet har Småskolan haft ett team med duktiga specialister; arkitekt, landskapsarkitekt, storkökskonsult, vattenutredare, ekolog, el, ventilation, brand, kulturminne och tillgänglighet bara för att nämna en del av dem. Tillsammans har vi landat i en skola där vi vet att grundförutsättningarna för en bra skoldag för både elever, lärare och övrig personal kommer att kunna finnas.

Många externa parter har vi också fått arbeta med. En glädje att det hela tiden funnits en positiv känsla i dessa kontakter, en känsla av att få vidareutveckla vårt samhälle. Tacksamt med alla dessa människor som varit med på tåget om att ett expanderande Ljungsbro behöver fler skolplatser. Tack till er alla, ingen nämnd, ingen glömd.

Nu ska det först bli lite ledighet och sedan ska vi leta fram spadar till det första spadtaget… för snart… ska vi få bygga Ljungsbros nya mellanstadium, en välutrustad skola för framtiden.

Är inte alla era vikarier utbildade lärare?

Jag fick en fråga från en förälder;
– Är inte alla era vikarier utbildade lärare?

Det är gott med engagerade och nyfikna föräldrar men frågan är kanske mer krävande än den kanske först synes vara. Låt mig ge en ögonblicksbild i Skolsverige från insidan.

I Sverige idag så saknas 40 000 lärare (eller 60 000 lärare enligt vissa källor…). I runda slängar så saknas ungefär var femte ordinarie lärare i svenska klassrum. I vissa utsatta kommuner så finns det skolor som helt saknar utbildade lärare och man får rekrytera “mannen från gatan” till många ordinarie lärartjänster. Behovet av utbildade och erfarna lärare är således skriande på många håll.

För oss på Småskolan & Eraskolan är läget gott. Vi har fantastiska, engagerade och välutbildade lärare och den stora lärarbristen i landet drabbar oss än så länge relativt lindrigt.

Hur är det då med vikarier? Vi är glada för att vi på Småskolan & Eraskolan få ha en tight och trogen “vikariepool” som känner både eleverna och skolan utifrån och in och gör ett fint arbete när ordinarie lärare inte finns på plats. Vi arbetar alltid med att vaska fram de bästa tillgängliga vikarierna för att fylla på där vi behöver. Är det utbildade lärare? Nej, det är de inte, så många lärare finns inte att tillgå i landet. Men flera av dem pluggar på lärarutbildningen och alla är de vikarier hos oss för att de vill arbeta med och vara med i våra elevers utveckling. För oss som skola så är det en riktigt fin lösning i dessa tider när många klasser på andra håll helt saknar utbildade, ordinarie, lärare.

Äntligen – Rikspolitiken börjar förstå!

Har du hört om lärarbristen? Vi saknar 40 000 behöriga lärare i vårt land. Det finns uppgifter som gör gällande att vi i Sverige har hela kommuner som nu saknar behöriga lärare…
Har du hört om rektorsbristen? En svensk rektor orkar i snitt mindre än två år på sin post, uppger en tjänsteman vid Skolinspektionen. (Jag har kört snart 8… hoppas att det kan ses som positivt trots allt… 🙂 )

Varför är det så här?
Svaret är givetvis inte helt enkelt, men en avgörande del är hur staten har skapat ett regelverk som gör att elever som missköter sig kan anmäla i princip vilken insats som helst till Skolinspektionen och Skolinspektionen, som låter jurister, inte erfarna lärare eller erfarna skolledare “bolla med lagstiftningen” på ett sådant sätt att “sunt förnuft” när det gäller att möta elever som missköter sig har lämnats därhän. Det är till och med så att Skolinspektionen väljer att bortse från all lagstiftning som har med skolpersonalens arbetsmiljö att göra. Det som alla andra på arbetsmarknaden har rätt till i fråga om en sansad arbetssituation har Skolinspektionen under lång tid underminerat. Exempelvis är det ok att elever sparkar eller slår en lärare (Skolinspektionen säger att det inte ska vara så… men de gör ingenting avgörande för att det ska bli bättre… däremot agerar de gynnsamt för motsatsen…). Det är ok att elever säger många förnedrande ord om och till lärare och annan skolpersonal. Skolinspektionen har under lång tid bakbundit skolpersonalen och gjort många som jobbar i skolan rädda för att ingripa mot “buset” då de riskerar att bli anmälda. Och mängder av lärare och rektorer har under lång tid flytt från skolan för att slippa detta…

Jag vet inte vad du anser om dina barn men hos oss på Småskolan & Eraskolan så är det inte alla barn som sköter sig fint som ska behöva komma i kläm för att jurister på Skolinspektionen “bollar med juridiken”. Ska vi få lugn och studiero på alla skolor i landet, på det sätt som vi intensivt och många gånger mycket framgångsrikt arbetar med det på Småskolan & Eraskolan, så måste man få möjlighet att tillrättavisa och hantera utan att riskera anmälningar till Skolinspektionen eller dylikt.

Under lång tid har jag personligen varit mycket engagerad för att ALLA ELEVER på ALLA SKOLOR har rätt till att slippa trakasserier från “buset”. Jag har lika engagerat ställt mig på “den lilla elevens sida” när någon betér sig illa. På samma sätt har jag stått upp för att varje lärare, precis som alla andra i arbetslivet, har rätt till en vardag utan trakasserier, spottloskor i ansiktet eller sparkar mot sin kropp. Du som följt min blogg genom åren vet att kostnaden för att garantera varje skötsam elev en god arbetsmiljö har varit kostsam. Men den har också varit oerhört berikande. Ert stöd har varit och är massivt! Tack!

ÄNTLIGEN har nu skolans mångåriga nödrop hörsammats av delar av våra riksdagspartier. Det krävdes att vi i Sverige skulle hamna så illa ute att 1 av 3 lärare inte har någon utbildning, men nu är vi här. ÄNTLIGEN har ett riksdagsparti anhållit om att det ska bli en riksdagsdebatt om att lärare och annan skolpersonal måste få “ta tag” i styriga situationer utan att riskera anmälningar och påföljder. Och ÄNTLIGEN finns det rikspolitiska förslag om att lagstiftning måste förändras, att Skolinspektionens uppdrag måste förändras och att den mest dysfunktionella delen av dem alla, BEO, ska läggas ned. ÄNTLIGEN!

Som alla med sunt förnuft så förstår du, liksom jag, att detta inte handlar om att lärare och annan skolpersonal ska få göra “vad som helst” med våra elever. Det handlar helt enkelt om att elever som missköter sig inte ska få mandat att “sätta dit” lärare eller annan skolpersonal utan att vi som jobbar i skolan ska kunna få en ärlig chans att skapa en god studiemiljö med fokus på kunskap. Alla elever har rätt till en miljö i skolan som utgår från att alla elever är där för att lära sig saker och att “bus & elände” måste få stävjas!

Så; Ett tack till varje engagerad förälder som stöttar oss som jobbar intensivt för att “den lilla eleven” ska få ha en trygg skolvardag, utan “bus & elände” och ett stort tack till engagerade politiker, som Roger Haddad, som nu vill förändra lagstiftning och Skolinspektionen inklusive BEO, så att skolan som helhet kan börja fungera igen.

Yes – Vi är mobbningsfria!

På hur stor andel av landets skolor tror du att det finns elever som kommer i kläm när elever utsätter andra elever för kränkningar och mobbning? Organisationen Friends uppger att det handlar om 60 000 elever som blir utsatta varje år.

Om det finns 60 000 utsatta så innebär det också att vi kan räkna med att det finns i runda slängar 60 000 direkta förövare också. 60 000 mobbare! 60 000! Kan vi greppa siffran? I vårt land finns det sextiotusen elever som kränker och mobbar. Det betyder ett snitt på ungefär 12 förövare på varje skola (men då är det bara ett snitt, utan hänsyn till skolors storlek osv). 12 förövare på en snittskola. Det innebär rimligen väldigt mycket arbete med bara dessa 12 om man ska kunna åtgärda mobbningen.

På våra skolor gjorde vi för ca 5 år sedan en satsning. Egentligen hade arbetet pågått långt före det, men det nådde sin peak då. Om vi varje gång en elev kränker eller på annat sätt utsätter andra elever negativt agerar för att bryta mönstret, en form av “nolltollerans”, vad händer då? På den tiden hade vi några elever som utsatte andra elever. Så vi hörde av oss till föräldrarna. Många föräldrar förstod… inte alla tyvärr… Vi hörde av oss gång nummer ett, gång nummer tio och gång nummer hundra… Tills beteende ändrades helt enkelt…

Tyvärr ändrades det inte hos alla… och med tiden fanns det föräldrar som istället vände sig mot skolan för att vi tog tag i problemen. I något läget menade någon förälder att vi själva hittade på problemen med dennes barn… i ett annat fall att vi överreagerade och att barn måste få utsätta andra barn för saker. (Undrar hur denne skulle känt sig om det var det egna barnet som var utsatt?) Vissa elever nådde vi stor framgång med och de fick släppa det kränkande beteendet. Fantastiskt. I några fall valde föräldrarna att byta skola då vi hela tiden “var på” deras barn.

Vi kämpade på. Kostnaderna på vägen har varit enorma. Media har på ett etiskt tvivelaktigt sätt skrivit om oss som värsta busarna, anmälningar “till högre ort”… Arbetet dränerade oss på mängder av energi och då har det främst varit yttre aktörer som tagit kraft.

På våra skolor började det dock förändras – “de tuffa” hade inte längre spelutrymme. Förälder efter förälder hörde av sig med positiva tongångar. Vi fick en massiv uppbackning. För nästan alla föräldrar är föräldrar till barn som inte utsätter andra barn för kränkningar. Det kom blommor till kollegiet, det kom “vi hejar på er”-gåvor innan lov. Denna massiva uppbackning från alldeles vanliga föräldrar har varit (och är) fantastisk.

För någon månad sedan var Skolinspektionen här på tillsyn. Bland annat ställde man frågor till våra elever om utsatthet och mobbning. Det var underbart att se elevernas reaktioner och funderingar efteråt – Varför frågade de om det där? Vi har ju inte mobbning hos oss. Eleverna hade alltså inte ens behövt fundera på saken. Vi har alltså lyckats forma det skollagen kräver av alla skolor – vi har skapat en trygg skolmiljö. Resultatet hos Skolinspektionen? Båda våra skolor är “gröna”, utan anmärkning.

Jag tycker elevernas reaktion belyser vårt arbete fint. På alla ställen där många människor kommer tillsammans så händer det saker. Så även hos oss (så klart), MEN på något sätt har vi kommit “igenom skärselden” – normalläget är att våra elever kan komma till skolan utan att riskera en utsatthet eller mobbning. Och trygga barn lägger kraften på lärandet.

Kostnaden? Ja, som jag skrivit förut i min blogg – skyhög. Vi som jobbar på skolan är bara “vanliga människor”, precis som du som läser detta. Är du felfri och perfekt i alla avseenden? Inte vi heller. Så, skulle vi ta fighten igen? Rent etiskt; Självklart. Rent professionellt; Absolut. Som enskilda människor: Aldrig i livet. Kostnaden och pressen på det privata planet har varit inte bara svidande utan helt vedervärdig, kanske lite extra för oss som leder och driver skolorna. Dessutom med en till delar dysfunktionell kontrollorganisation som Skolinspektionen (ni skulle inte tro era öron om vi skulle berätta hur illa det är…) som dessutom motarbetar seriöst antimobbningsarbete…

Men, nu är vi här, på andra sidan skärselden. Vi har en skola med fantastiska lärare, med fantastiska elever och med fantastiska resultat. Vi är stolta och glada över att vi placerar oss i toppen i landet när det gäller Skolinspektionens nationella utvärdering om trygghet i skolan. Vi tog alla smällar på vägen, under en mängd år, för att nu, om än försiktigt, våga säga;
Yes, vi är en mobbningsfri skola, där ditt barn kan få ha det bra.

Kvalité är viktigare!

Låt mig börja här: Jag gillar inte när politik och skola “blandas ihop”. Under innevarande mandatperiod har dock upprepat politiker med begränsad kunskap om verkligheten svingat klubban gentemot fristående skolor. Politiker efter politiker har tävlat om att med målande formuleringar svartmåla den fristående skolan.

Efter ett svidande nederlag i första ronden av Reepalus utredning om “Ordning och reda i välfärden” så tvingades utredaren av andra politiker att också titta närmare på kvalitétsfrågan inom exempelvis skolan. I sin andra version gör Reeplau vad han kan för att ringakta ett djupare studium av kvalité. Vi på Småskolan har alltid ansett att det är viktigt att alla elever får en högkvalitativ skolgång. Vi kämpar hårt – och har därför både mindre klasser och högre lärartäthet. Detta gör att våra elever lyckas bättre och har en bättre skolvardag (se exempelvis Skolinspektionens Skolenkät, där vi fick toppvärden). Vi ser det som oerhört problematiskt att det finns politiker som inte månar om elevernas skolkvalité – utan stirrar sig blinda på stureplansformuleringar som inte har någon som helst bäring på vår verklighet utanför Helgeandsholmen i Stockholm.

Låt oss därför ta några enkla fakta:
– 1 av 4 förskolor och skolor är fristående. Ca 4000 i vårt land.
– Fler lärare. I de flesta jämförelsetal mellan kommunal och fristående grundskola så är lärartätheten högre hos de fristående aktörerna.
– Lokalt så har Småskolan upp till 40% högre lärartäthet och 80% arbetsbelasning.
– Skolor som är “helt utan brist” i Skolinspektionens senaste sammanställning: 6 av 10 fristående. Motsvarande siffra för kommunala skolor är 3 av 10.
– Jämförelsetal, ekonomisk ersättning (snitt): Om en kommunal skola får 100 kr i ersättning får den fristående skolan 89 kr.
– Eleverna är mer nöjda med sina val av fristående skola än kommunal. Föräldrarna är mer nöjda och lärarna är mer nöjda inför fristående verksamhet.

– Den sammanlagda summan vinstuttag (ja, det är faktiskt den summan som egentligen är intressant. Formuleringen “vinster i välfärden” är en direkt missvisande formulering.) för Småskolan sedan starten: 0 kr

Haken för regeringen är alltså att den fristående skolan, trots betydligt lägre ersättning, levererar högre kvalitet. Som skattebetalare så vill jag har ut mest för mina skattekronor. Och jag vill ha så bra skola som möjligt för dessa skattekronor. Som du märker så är detta en en fråga som kantats av smutskastning och direkta lögner från politiskt håll.

Finns det då inte problem med fristående skola? Självklart finns det aspekter att se på. Varje fråga bör problematiseras på ett konstruktivt sätt. Jag läste ett öppet brev till Stefan Löfven i går som jag tycker gör en väldigt bra genomgång av frågan. Läs vad läraren, och styrelseordföranden, på Skvaderns Gymnasium i Sundsvall eftertänksamt och konstruktivt skriver. Vi på Småskolan känner igen oss mycket i det han skriver och flera av hans förslag är både rimliga och viktiga, betydligt mer viktiga än lögner om en stureplanstillvaro för oss som driver fristående skola.

Vad att göra? Kräv politikerna i det parti som är ditt på att fokusera på skolans stora utmaning nu: Hur ska vi få fler elever att lyckas bättre i svensk skola? Fristående skola verkar ha många goda förslag och idéer här. Tänk om vi skulle kunna fokusera på dem istället… för att ha hög kvalitet i varje svensk skola.

Det finns mycket , mycket mer att berätta om här, inte minst hur det egentligen ser ut, bortom målande politiska elakheter. Om du är intresserad: Hör av dig så tar vi en fika och pratar vidare om saken.

Kostnaden för att skapa en mobbningsfri skola är mycket hög

Visste du att en “medelrektor” i Sverige idag endast orkar vara rektor i 4 år?
Visste du att utbildade lärare flyr den svenska skolan och att det inom ett par år förväntas saknas 60 000 utbildade lärare? Siffrorna skvallrar om att det är en mycket krävande miljö – att arbeta i dagens svenska skola.

Tack och lov så har vi på Småskolan & Eraskolan det lugnt och fint. Hos oss är det inte “high chaparral” som på många andra skolor där lärare lämnar mitt i terminerna. På Småskolan & Eraskolan har vi medarbetare med bra utbildningar och som är genuint intresserade av att göra bra skola tillsammans och dessutom noterade vi “all time high” i söktryck vid senaste sökningen till oss. Tacksamheten är stor för detta.

Vad är det då som gör att vi får ha de lugnt? Jag vill gärna tro att det bland annat handlar om att vi skapat en lugn och trygg skolmiljö för alla våra elever, där “att gå i skolan” är viktigt och där vi faktiskt kan genomföra det som skollagen kräver av alla skolor, men som få lever upp till, en mobbningsfri skola.

Hur har vi kommit till detta läge – att vi är en skola med lugn och ro, med skollagens utkrävda studiero, där lärare och elever uppger att de trivs väldigt, väldigt bra? Svaret är enkelt. Vi har tagit kostnaden, och då menar vi inte i kronor och ören utan i att möta de elever (och faktiskt också föräldrar) som inte tycker att det gör något om man mobbas lite (eller mycket). När elever inte uppför sig okej så har vi agerat och genom vår höga bemanning (Visste du att vi har 40% högre lärartäthet på vår skola jämfört med en annan skola på samma ort?) så kan vi också se mycket och agera tidigt.

Vad händer då när man bemöter mobbare med att det inte är okej att mobba eller utsätta andra elever på olika sätt? Givetvis blir det reaktioner. Ibland blir det stora reaktioner. I detta finns det en bildserie som jag tycker kan leda tanken i rätt riktning:

Bilderna har några år på nacken men visar ändå något om synen på ansvar. Och här ligger också en utmaning – Hur möter man elever som inte vill sluta mobba eller utsätta andra elever på olika sätt? Eller elever som inte på något sätt utvecklas när man gång på gång på olika sätt förklarar att ett beteende inte är okej? Idag är det i vårt land inte helt ovanligt att rektorer stöter på argument som innebär att beteenden skulle vara okej eftersom det exempelvis kan finnas olika former av bokstavskombinationer i kroppen hos elever. Här finns också ett problem med det man i vetenskapliga kretsar kallar för ett “fixed mindset”, att en människa inte kan utvecklas utan är som den är, där exempelvis föräldrar menar att det inte går att ändra ett beteende för det är så här som barnet “är”. Men denna fråga handlar inte om att förklara. Denna fråga handlar om att Skollagen är tydlig – det inte är okej att utsätta andra elever för oschyssta saker. Punkt. Det är inte okej att mobba.

Det finns också en mycket svart baksida när det gäller att säga ifrån och att arbeta långsiktigt med att elever måste förändra sitt beteende, att sluta mobba och utsätta andra elever på olika sätt. Denna baksida handlar om att den som utsätter (eller dennes föräldrar) själv känner sig utsatt (och utsatt kan man ju faktiskt säga att någon är när man upprepat måste ha samtal med en elev om dennes beteende, och upprepat måste kalla föräldrar på samtal för att de ska göra det lagen kräver, nämligen se till att eleven har goda redskap med sig hemifrån när man ska vara i grupp tillsammans med andra inom skolans ram). I detta är det i Sverige idag tyvärr vanligt att föräldrar, låt oss använda det lite vässade uttrycket, “ger igen” genom att uppge att någon “känt sig utsatt” (eller till och med kränkt). Skolinspektionen skriver på sin hemsida att det i skolsverige idag till och med är så vanligt att föräldrar anmäler skolor att en anmälan i sig inte ska ges något särskilt värde förens den är behandlad. Vad man gör är att man använder lagstiftningen baklänges. De som skulle skyddas skyddas inte, utan det är istället den som utsätter andra elever på olika sätt som “kidnappar” lagstiftningen gentemot skolan.

För några år sedan mötte vi händelser där några elever utsatte “alla andra” för olika saker och där mina lärare och jag tillsammans arbetade hårt för att hantera olika mycket komplicerade händelser. Kostnaderna blev höga, inte minst då lokaljournalistiken visade sig från sin allra mörkaste sida. Gammelmediat i vår stad var inte det minsta intresserad av sanningen, utan ville bara trycka “sin sanning” (i bästa Donald Trump-stil)… Kom på besök så ska jag berätta hela historien! Resultatet? Kostnaderna? Höga kostnader. Både personligen men också kostnader för oss som skola. Tack vare fantastiska lärare och fantastiska föräldrar (till “alla andra” elever) och tack vare fantastiska elever så stod det klart för den som vågade se verkligheten, att vi har en bra skola för alla som vill att skolan ska vara viktig och som inte accepterar mobbning.

Vid vår senaste inspektion från Skolinspektionen uppgav en av våra elever vid en av intervjuerna; “På vår skola finns inte mobbning.” Uttalandet har gjort att vi fått medverka vid olika tillfällen t ex tillsammans med organisationen Friends för att berätta hur man gör för att på riktigt kunna lyckas stävja det många, många skolor brottas med. Mitt svar är enkelt: Man tar som skola, som rektor och som huvudman kostnaden för att det ska bli en mobbningsfri skola… och den kostnaden har, som redan sagts, varit hög… men har gjort att vi har lyckats.

Idag har jag den stora glädjen att leda ett fantastiskt lärarlag och jobba tillsammans med fina elever som tar hand om varandra och som i detta gör att skolan får bli viktig. Och så har vi givetvis alla fina, kloka, eftertänksamma föräldrar som bidrar på så många sätt för att ge sina barn goda förutsättningar, inte minst när det gäller att vara tydliga i att alla elever ska få ha det bra i skolan och att det inte är ok att utsätta andra på olika sätt.

Det senaste året har varit stimulerande och utvecklande och vi har fått lägga vår kraft och fokus på elevernas utveckling. En stor glädje. I en miljö där vi klart kan säga att vi format en trygg vardag för alla våra elever, en vardag utan mobbning. För det var vår ledstjärna när vi skapade konceptet Småskolan en gång i tiden – Vi ska vara bra skola. På riktigt. Och jag skulle vilja påstå att det är precis vad vi är. Åtminstone i den här aspekten 🙂

För dig som inte känner våra skolor, Småskolan och Eraskolan, än; Kom på besök! Vi har många som besöker oss, organisationer, intressegrupper, politiker och andra skolor. Vi tar mer än gärna emot även dig/er för att visa vad det det fina slutresultatet kan vara om man vågar ta kostnaden med att på riktigt stävja mobbning på en skola. (Mejla info@smaskolan.se för mer information!)

För transparens:
För att ingen ska missförstå ovanstående; Nej, vi tror inte att vi på något sätt är perfekta på vår skola, allra minst jag som leder den. Hos oss sker det som sker i alla sammanhang där man arbetar människor tillsammans – ibland blir det fel, ibland blir det inte som man hoppades. I texten ovan är dock tanken att trots att du och jag inte är perfekta människor så går det att arbeta på hur vi är när vi möts, tillsammans i den gruppkontext som kallas skola. För att alla ska få ha det bra.

Skolan inte bara bör vara viktig för varje familj, den ska vara viktig

Det här är en sak som jag har funderat på under många år: Hur gör vi våra prioriteringar när det gäller våra barns skolgång?

Jag har mött väldigt olika inställning till skolan och elevers skolgång i mina många föräldrakontakter genom åren. Jag har mött föräldrar som är oerhört duktiga på att förstå hur viktig skolgången är i barnens liv, vilket också ger konsekvenser för familjelivet i övrigt. Tyvärr har jag också mött motsatsen, föräldrar som inte alls stöttar sina barn i deras skolgång.

I Sverige har vi skolplikt. För oss som föräldrar så innebär det ett ansvar att våra barn är på plats i skolan varje dag, men inte bara det, visar det sig och nu kommer något som vi på Småskolan & Eraskolan vill lyfta fram: Skola måste få ha en naturlig plats i varje familjs dagliga liv.

Hur menar jag nu då? Jo, i vår tid så har vi så många möjligheter att göra saker både som individer och familjer. I denna anda har jag mött allt för många familjer som överaktiverar sina barn. Det handlar om inte bara en fritidsaktivitet i vecka, utan fler – kanske till och med många, och vissa typer av engagemang som tar flera tillfällen i veckan i anspråk. Missförstå mig rätt nu 🙂 Jag säger inte att barnen ska avstå alla sina fritidsaktiviteter. Dock vill jag lyfta fram behovet av att välja på ett sådant sätt att barnet får tid till att leka och reflektera. Utanför detta kommer behovet av att stötta barnets skolgång på olika sätt, om inte annat genom att sätta sig ner i lugn och ro och bara fråga; Hur har din dag varit i skolan i dag och vad har du fått lära dig?

Friends, Swedbank, Småskolan och Eraskolan mot mobbning

Tänk att de ringde oss! Det var min första tanke. Organisationens Friends har under de senaste åren mycket framgångsrik nått ut med budskapet kring hur viktigt antimobbningsarbetet är på våra skolor. Nu senast släppte organisationen rapporten “Mobbningens kostnader” som pekar på att kostnaderna för mobbning lågt räknat är 17,5 miljarder kronor om året i vårt land.

Vi på Småskolan & Eraskolan håller helt med Friends generalsekreterare; Den största kostnaden är dock egentligen det mänskliga lidandet. Att prata pengar handlar mest om att få många att förstå att påverkan på samhället är stor om vi inte bekämpar mobbning.

På Småskolan & Eraskolan har vi från dag ett varit eniga om att här ska vi skapa en trygg miljö för alla som är här. Vi har målmedvetet mött alla former av mobbningsrelaterade beteenden och därigenom, med uppkavlade ärmar och svettdroppar i pannan, tillsammans kunnat skapa en trygg skolmiljö. Vid flera tillfällen har det funnits tillspetsade situationer där såväl några enskilda elever som föräldrar till dessa elever inte förstått att det barnen ägnar sig åt i skolan inte är ok. Här har vi på Småskolan & Eraskolan tagit kostnader. Vi har upprepat och envist arbetat vidare med dessa elever och deras föräldrar för att vi verkligen ska ha den skolmiljö som lagen kräver av oss, en miljö präglad av studiero och trygghet. Detta har gjort att vi vid några tillfällen uppmärksammats negativt. En lokaljournalistisk blåögdhet, baserad på okunskap och ovilja att förstå, har strött salt i såren rejält. Kostnaderna för enskilda medarbetare på vår skola har bitvis varit höga när det gäller att på riktigt se till att vår skola är mobbningsfri.

För en dryg månad sedan ringde det i min telefon. Organisationen Friends ska tillsammans med sin mecenat Swedbank i en träff för makthavare, förtroendevalda och media prata om mobbningens kostnader och de hade fått Småskolan & Eraskolan rekommenderade som en skola som faktiskt på allvar jobbat med frågorna och som på allvar lyckats med att skapa den trygga skolmiljö som alla skolelever på alla skolor i vårt land egentligen har rätt till. Gissa om vi blev glada. Vilken glädje att någon vill lyfta fram det långsiktiga arbete vi gör varenda dag för att se till att precis alla elever har det bra hos oss. I en intervju som en inspektör från Skolinspektionen gjorde med en grupp av dem utvalda elever hos oss så berättade en elev; “På vår skola finns inte mobbning”. På Småskolan & Eraskolan är vi mycket glada för den utsagan från denna elev, men vi vet också att vi inte är perfekta på något sätt men har en obändig vilja att oförtrutet arbeta vidare för att våra skolor ska fortsätta vara mobbningsfria, där varje elev genom detta ska ges bättre möjligheter till att lyckas såväl med skolvarandet som i att utvecklas som människa.

Vi är nu glada för att få finnas med i ett sammanhang där vi för andra får berätta om vårt arbete – om precis hur lätt och precis hur svårt det är att möta mobbning och att vinna kampen för alla elevers rätt att slippa vara mobbade.

Intresserad av att veta mer? Hör av dig! Vi berättar gärna för andra.

Hur vet man det man tror att man vet?

I denna den sista delen av fyra när vi får följa med Småskolans rektor Fredrik bakom kulissen så blir det en lite djupare dykning in i vårt tänkande och hur det påverkar en skola som Småskolan; Hur vet vi egentligen det vi tror att vi vet?

När jag gick i skolan så fick vi lära oss saker som stod i skolboken och vi fick för att vara med i det som hände runt omkring oss också arbeta med något som kallades för “Tidningen i skolan”. Det var bara att lära sig det som stod på sidorna 32-40 i SO-boken och läsa några artiklar i tidningen så visste man hur allt var.

Med tiden har jag fått inse att skolböckerna jag hade inte alltid var riktigt uppdaterade (och sålunda hade jag lärt mig ett och annat “fel”) och med tiden fick jag också inse att tidningar, trots många gånger goda intentioner, om och om brister i både objektivitet och förförståelse i sin jakt på slagkraftiga rubriker.

Så hur bygger vi upp “det vi vet” om något? För en skolas del är uppdraget tydligt formulerat av staten; Vi ska bygga på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, utifrån en sociokulturellt tingad kunskapsfilosofisk utgångspunkt .

För dig som följt med i denna series tre tidigare delar så vet du att jag även brukar plocka fram problem varje dag, för att belysa något. Vad finns det för problem på detta område då? Som på alla områden finns det många. Ett är att “vetenskapsvärlden” inte är överens när det gäller vare sig hur man vet att man vet något eller hur man vet något om vad en bra skola är. Ett annat exempel är när vi som skola får inspel om hur man “ska” göra som baserar sig på förutsättningar som mycket tveksamt går ihop med vårt uppdrag eller med de resurser som staten givit oss. Ett tredje exempel är när någon “tycker” någonting om vår verksamhet baserat på “jag har hört” eller “jag läste i tidningen”. Idag är det inte heller helt ovanligt att skolan får kommentarer som börjar med orden “jag kände…” där upplevelser rycks ur en kontext. I alla dessa fall så bygger “det man vet” på uppfattningar. Som ett sista exempel kan vi lyfta fram när det formas rykten kring något, vilket gör att det finns människor som “vet” väldigt mycket, till exempel om vår skola, utan att vare sig ha varit hos oss eller har intentionen att förstå kontexten. Det finns med andra ord en mängd problem med att veta någonting om något.

Det vi på Småskolan vet om skola är att ju mer vi lär oss desto mer vet vi att vi inte vet. “Gränsen mot det okända utökas när kunskapen ökar” som min professor när jag arbetade med skolforskning skulle ha sagt. På vanlig svenska kanske vi skulle säga att vi tror oss veta mycket när vi vet lite eftersom vi inte känner till så mycket om det vi inte vet. På vår skola finns både beprövad erfarenhet och vetenskaplig kompetens på en nivå som inte är vanlig på skolor som vår. Det gör att vi vet mycket om skola. Och vi vet mycket om vår skolkontext. Vi försöker dock vara ödmjuka i det faktum att vi trots detta “vet mycket” inte vet allt. All kunskap vi har, allt vi vet, använder vi för att skapa den studiero och den trygghet som en skola behöver för att uppfylla lagens intentioner med en väl fungerande skola. Hos oss ser vi att det genererar fin måluppfyllelse hos väldigt många.

Vad vi vet är också att varje skola har utvecklingsbehov. Så också vår. Det gör att vi hela tiden lyssnar efter vad olika parter funderar kring när det gäller vår skola. Vi har många, många exempel på där elever, klasser, enskilda föräldrar, föräldraråd, lärare, politiker, tjänstemän osv har påverkat vår utveckling till det vi är idag. Vi vet det vi vet för att vi känner vår verksamhet, men vi vet också att vi vet att vi inte vet allt och att det alltid går att se saker ifrån flera synvinklar. Därför är det viktigt för oss med goda inspel för att ytterligare öka vårt vetande om vår egen verksamhet.

Har du tankar om skolutveckling? Vet du om några bra förslag på hur Småskolan (eller kanske skola i största allmänhet) skulle kunna utvecklas vidare? På Småskolan vill vi vara öppna för samtal om både skolan och lärande. Hit är alla välkomna så att vi kan vidareutveckla vad en bra skola är. Så, gör som många politiker och tjänstemän både på lokal-, regions- och riksnivå redan har gjort: Hör av dig så vi får boka en tid då du kan komma till Småskolan för en fika och en god diskussion om det du vet om skola och det vi vet om skola. Vi har som målsättning att vara en skola i utvecklingens framkant – vi är inte där än, men vi är på väg – och då är inspel från dig och andra viktigt. Allt för att alla barn ska få så bra möjligheter till kunskapsutveckling som möjligt. Tillsammans kan vi veta mer om det vi tror oss veta.

Tack för att du följt med på denna resa bakom kulisserna på vår skola. Vi hoppas att du nu fått en liten glimt av delar av det som ligger bakom en skolas framåtriktade arbete, för alla våra elever. Har du frågor eller funderingar så är du, som alltid, varmt välkommen att höra av dig! (info@smaskolan.se)

Får man inte ha roligt i skolan?

Rektor Fredrik fortsätter sin inblick “bakom kulissen” när man arbetar i skolan, i del 3 av 4. Idag ska det handla om att ha roligt… och det är blodigt allvar som ligger bakom detta.

Jag blev en gång uppringd av en journalist som frågade om det var sant att jag hade sagt att det inte är roligt i skolan. Undrar hur många gånger jag har pratat om detta när jag föreläst på Lärarutbildningen vid Linköpings Universitet… många… Låt mig ta det från början.

Skolans arbete är väl definierat av skollag och läroplan. Där finns inte ordet rolig/roligt/roa med. Däremot finns ordet glädje (i formuleringen “känna växandets glädje”) och framförallt ordet lust (i formuleringen “lust att lära”). Här ligger en kärnpunkt. Jag har genom åren haft glädjen att besöka många olika skolor. Under en tid mötte jag några lärare som arbetade sig svettiga med att göra “rolig” undervisning (rolig som i “ha ha”). De slet och slet och resultatet var begränsat. Det som skulle vara roligt blev inte så roligt till slut. Staten har dock aldrig givit uppdraget till skolan att vara rolig. Däremot har man lyft fram lusten att lära.

Lusten att lära är kopplat till viljan, viljan att lära. Skolans uppdrag är alltså att arbeta med suget hos varje elev till att försöka förstå sig på något som man inte förstår. Varje dag i skolan så ska eleverna möta saker som de inte känner till och/eller förstår. Här blir utmaningen för skolan att få människor runt omkring, i detta fall journalisten ovan, att fundera kring det faktum att lärande ofta innebär arbete och att det kan vara slitigt… men att vi på Småskolan arbetar hårt för att ge eleverna chansen att lyfta blicken lite och få se vad fantastiska saker eleven kan åstadkomma med denna arbetsinsats.

Jag brukar säga att det inte alltid är roligt att lära, men det brukar vara roligt att kunna… för vad händer i nästa steg om en elev får känslan av att “jag kan” eller “jag lyckades med detta som jag aldrig trodde jag skulle kunna lyckas med”? Vi har sett det igen och igen och igen på Småskolan – elever som vågar lita på att resan vi gör ska ge nya insikter och nya kunskaper och det är helt fantastiskt roligt att se. Roligt som i underbart… inte ha ha. Att eleverna själva får syn på sin egen utveckling och sitt eget lärande är också viktigt. Glada miner, stolta ansikten, saker som elever bara måste berätta att man har lärt sig, berätta för mamma och pappa och farmor och moster och grannen och hunden och…

Så det betyder att alla är gravallvarliga hela tiden på Småskolan? Nix. Det ryms gott om skratt och uppmuntran och positivt påskjut mitt i arbetsvardagen på Småskolan… men utgångspunkten ligger i att skolan har ett kunskapsuppdrag som vi vill att alla våra elever ska lyckas så bra som möjligt med, och för att göra det behöver man förstå att det finns trösklar att ta sig över som innebär arbete som kanske inte alltid är så roligt (som i ha ha) men som ger långt mycket större effekt än “ha ha” i vem man är som människa.

I morgon ska vi dyka ner i den luriga frågan om hur man vet det man tror att man vet. Välkommen tillbaka!

Det är helt omöjligt att göra allting rätt…

Detta är del 2 av 4 där Småskolans rektor Fredrik tar oss med in bakom kulisserna. Igår skrev han om En helt vanlig ovanlig skola. Har du inte läst det redan så kan du läsa det nedan. Idag skriver han om hur forskare idag säger att det är omöjligt att göra allting rätt om man driver skola.

Det är helt omöjligt att göra allting rätt i skolan… säger forskare om rektorers arbetsuppgifter, utifrån samhällets krav. Jag kan inte annat än hålla med om att rektorsarbetet handlar om att balansera mellan olika krav som samhällets olika delar ställer på det ansvar man har som rektor. Som rektor är uppdraget att leda och fördela arbetet och i detta också vara en tydlig pedagogisk utvecklingsmotor för hela skolan. Alla verksamheter har sina utmaningar. Forskare menar dock att det finns särskilda utmaningar för fristående skola som både är statligt bemyndigade och samtidigt är företag. Nedan följer ett exempel hur lite mer vardagliga tänkanden kan krocka och hur vi på Småskolan tänker då. Efter det kommer ytterligare ett exempel, när olika samhällsintressen krockar…

På Småskolan har vi som utgångspunkt att vi ska ta tag i problem så fort som möjligt. Om vi exempelvis upptäcker något som händer på en rast så vill vi ha en sådan hög vuxennärvaro att vi kan reda ut saker så fort som möjligt så att det får så liten påverkan på undervisningstiden som möjligt. Detta är vi duktiga på, vilket har gett Småskolan fina omdömen från såväl tillsynsmyndigheten Skolinspektionen som i Sveriges viktigaste skolenkät “Skolenkäten” (som Skolinspektionen har hand om).

Vad är haken med att möta problematik på ett tidigt stadium då? Jo, det kan exempelvis handla om hur enstaka föräldrar reagerar på en miljö där man inte blundar för problem utan hanterar dem, för att skapa trygghet och möjlighet till studiero (vilket lagen kräver av alla skolor, alltid). Många föräldrar reagerar positivt – vad skönt att Småskolan tar tag i saker så att det kan vara en trygg skola även fortsättningsvis. Enstaka tidigare föräldrar har dock menat att Småskolan “överreagerar” och att det inte är något problem om barnen bråkar lite… eller säger lite tuffa saker till varandra… eller inte ger sina klasskamrater studiero… eller… listan kan göras lång. I vissa fall får vi föräldrar som kanske inte jätteglada för vad som hänt men som är glada för att en sak har hanterats så att alla barn ska få ha det bra i skolan. I vissa fall så har vi mötts av oförstående reaktioner där enstaka tidigare föräldrar tyckt att det är OK att det egna barnet går utanför ramarna.

Skolan har fått många uppdrag av staten. Ett av de tydligaste, mest övergripande, är att skapa demokratiskt sinnade medborgare. För att vara en sådan behöver varje elev lära sig vara en del av “vi”, tillsammans och i det finns det stora utmaningar för en elev som vuxit upp i en kultur som är fokuserad på “jag”. På Småskolan har vi från det att skolan formades som idé haft målsättningen att ge alla elever goda förutsättningar att i detta “tillsammans” få lyckas med sin kunskapsinhämtning. På Småskolan finns därför både gott om kramar men också ramar.

Ett annat exempel på när det krockar mellan olika samhällsintressen är när olika delar av samhällets kontrollorgan “krockar”. Ett exempel skulle kunna vara när vi under en period för några år sedan väldigt intensivt fick arbeta för att alla elever och all personal skulle få en trygg och lugn arbetsmiljö. Vi arbetade ihärdigt och uthålligt för detta. Mitt i vårt arbete så visade det sig att vi genom att forma trygghet för alla hade trampat en samhällsinstans på tårna och genom det fick en reprimand. Vi har genom denna situation verkligen fått erfara att de olika krav som olika delar av vårt samhället ställer på skolan inte går att förena. Hade vi inte agerat i denna situation för att skapa trygghet för alla så hade en annan samhällsinstans inte varit nöjd… Kontentan är att det är omöjligt att göra rätt.

Jag brukar säga att Småskolan har 1000 saker som vi ska bli bättre på, men i detta så har vi också en grundtrygghet i att vi är duktiga på att skapa en trygg skolvardag för alla våra elever. Tillsammans, elever, föräldrar, personal och ledning så kan vi ge förutsättningar för att alla barn ska få ägna sig åt det skolan är tänkt att ägna sig åt – kunskapande. Och då är det skönt när problem som uppstår på vägen (oavsett i vilken skola vi är) kan hanteras så att undervisningstiden verkligen får ägnas åt just undervisning (Vi känner mer än ett exempel på skolor som tvingas lägga både 20 och 30% av undervisningstiden på att reda ut sociala delar av skolvarandet, det behöver vi inte på Småskolan). Att få möta kunskapsnyfikna elever är fantastiskt roligt och kunskapsnyfikna elever har vi glädjen att möta varje dag på Småskolan. Det är tur att detta faktum får skina starkare än problemet med att det är omöjligt att göra rätt…

I morgon ska jag skriva om hur det ligger till det där med att ha roligt i skolan. Välkommen tillbaka!

En helt vanlig ovanlig skola.

Vad är det som gör en bra skola till en bra skola? Under de närmaste dagarna kommer Småskolans rektor Fredrik ta oss med bakom kulissen i arbetet med att utveckla en trygg skola med studiero. Vi kommer att få se exempel på utmaningar som skolan arbetar med och tankar om vad som ligger till grund för att arbeta för en skola med hög kvalitet i fokus.

Så; Vad är det som gör att en skola uppfattas som bra och en annan skola som mindre bra? I Sverige har vi möjlighet att välja skola för våra barn. Vi har chansen att välja det vi menar vara det bästa alternativet. Och detta menar jag är spännande – vad en förälder kan uppfatta som bra kan en annan förälder uppfatta som mindre bra. Detta är ett faktum som vi fått se tydligare och tydligare under de 5 år som vi har drivit Småskolan. När vi formade idén om Småskolan för åtta, nio år sedan så formade jag och min fru det utifrån att vi båda är lärare med lång erfarenhet av svensk skola – vi formade en idé om hur vi skulle kunna skapa en så bra skola som möjligt för våra egna barn, där vetenskap och beprövad erfarenhet fick vara ledande i hur vi tänkte kring konceptet. När detta gjordes var det många skolor som hade de mest spännande erbjudanden för att locka elever – det skulle vara flashiga datorer som man fick som elev i “nydanande miljö”. Detta lockade oss inte i vårt arbete med Småskole-idén. Vi ville forma en “vanlig” skola – utan flashiga erbjudanden, utan ny revolutionerande pedagogik. Vi ville göra en vanlig skola fast med särskilt goda förutsättningar för eleverna att klara sig bra när det gäller att utveckla sin kunskapsbas och sin förståelse.

Vi förstod tidigt att det skulle kunna gå att forma en skolvardag som var lik många andra skolor till det yttre men som till sitt inre skulle kunna ge lärare möjligheter att fokusera på det som är skolans viktigaste uppdrag – kunskapande. Vi fokuserade på mindre klasser och fler lärare. Idag kan vi se att Småskolan är en skola där fler får lyckas mer, där lärare får ägna sin tid åt elevernas kunskapsutveckling, där lärarna får tid till att utvecklas i sin profession. Det är inte helt vanligt att lärare i Sverige idag har arbetsförutsättningar som gör att man gillar sitt arbete och vill utvecklas vidare. På Småskolan vill vi vara ovanliga, i så motto att våra lärare får tid för att vara just lärare. Så… vi är förhoppningsvis en helt vanlig, ovanlig skola.

I morgon ska jag skriva om att det är omöjligt att göra allting rätt. Välkommen tillbaka!

Den fantastiska svenska skolan.

Alla skolsystem, i alla tider, har och har haft brister. Beroende på vad man har för utgångspunkter så kan man alltid hitta fel. Skillnaden mot förr är att idag så “exploateras” alla saker av olika aktörer för att visa på att “jag har rätt”. Media har sina “vinklingar”, som visar att de har rätt, politiker har sin respektive ideologi som rättesnöre. Gemensamt för dessa är att det förvånansvärt ofta är en ytlighet som råder, i hur aktörer som dessa resonerar när det gäller skola. För oss som jobbar i skolan så förstår vi att det många gånger beror på okunskap… Gång på gång förundras jag över hur man i vinklingarnas och ideologiernas namn kidnappar skolan för olika syften. Påfallande frekvent blir jag påmind om den enögdhet som finns i vårt samhälle kring skolan i Sverige.

Jag vet att svensk skola har mycket att se över. Jag vet att svensk skola har stora utmaningar. Jag vet att svensk skola lider brist på möjligheter att betala riktigt bra löner till sina lärare. Jag vet att regelverket och yttre styrmekanismer kring svensk skola är bitvis helt galna (kom och följ mitt arbete en dag så kommer du att förstå :)…

…men nu tänker jag inte fokusera på det. Jag vill att vi vågar göra det få, exempelvis journalister, vågar göra; Här kommer en oförblommerad hyllning till den svenska skolan och alla de människor som lägger ner oerhört mycket arbete, svett och tårar på att forma vår framtid – våra barn.

Svensk skola är fantastisk;
Tänk att vi har en skola som alla måste gå i, så att alla kan lära sig saker.
Tänk att vi har en skola där det jobbar så många professionella lärare som inget hellre vill än ge eleverna viktiga verktyg för ett rikt framtida liv och förutsättningar för en väl fungerande vardag
Tänk att vi har en skola där man faktiskt får ett mål mat om dagen, gratis.
Tänk att vi har en skola som tar stort ansvar för våra små medborgare när andra samhällsinstitutioner brister.
Tänk att vi har en skola som “framgångsrika länder” kommer och tittar på när det gäller elevernas kreativa förhållningssätt, med en självklarhet att “min röst räknas” som grundidé.
Tänk att vi har en skola som arbetar hårt med att ge varje elev verktyg att tänka själv.
Tänk att vi har en skola som i grund och botten står för stabilitet och är en fristad för många elever.

Tänk att jag får jobba i denna fantastiska skola.

Jag jobbar på Småskolan, tillsammans med fantastiska lärare som är oerhört skickliga metodologiskt, pedagogiskt och didaktiskt. jag jobbar på Småskolan, tillsammans med lärare som sliter hårt för varje elev. Jag jobbar på Småskolan med lärare som kramar musten ur varje minut på jobbet för att på ett otroligt professionellt sätt möta alla utmaningar i yrkesutövningen. Jag jobbar på Småskolan och är oerhört stolt att Småskolan får vara en liten kugge i ett stort maskineri som ger barn möjligheter inför framtiden. Jag jobbar i den fantastiska svenska skolan.

Nu längtar vi till föräldramötet.

Har du varit på ett vanligt föräldramöte någon gång? Som lärare har jag genomfört många föräldramöten i min dag. Innan jag kom till Småskolan var det många gånger påtagligt torftiga tillställningar… men min syn på föräldramöten har kommit att ändras.

För några år sedan valde vi att försöka utveckla detta med föräldramöten vidare. Vi ställde oss frågan vad vi själva skulle vilja få som föräldrar. Vi kom fram med flera intressanta koncept. Det kanske mest spännande handlade om vad vi nu ska genomföra för andra gången om några veckor – en kombination av valbara miniföreläsningar och en del “på vanligt sätt” i klassen.

Detta blev en jordskredssuccé förra året när vi prövade för första gången. Alla klasser har föräldramöte samtidigt och all personal ger olika miniföreläsningar, allt ifrån hur man ska tänka som förälder när det gäller matematikundervisningen i en modern skola till hur teorin bakom vår läroplan ser ut.

Nu längtar vi till nästa föräldramöte, till brädden fyllt med spännande miniföreläsningar – några favoriter i repris från förra året – och några helt nya, mycket spännande och dagsaktuella…

Så varmt välkomna alla föräldrar. Snart kör vi 🙂

Jag har så bra lärare…

Eftersom det kan finnas journalister, politiker och andra som bara längtar efter att ta saker och ting ur kontext och vrida det till något som det inte är:
1. Jag är väl medveten om att delar av nedanstående text kan uppfattas som ”inte politiskt korrekt”. Hälsa Jante att han inte har så mycket att hämta här ☺
2. Vi på Småskolan har 1000 saker som vi kan göra bättre MEN vi har som grundinställning att vi är glada för det vi har. Våga vägra att alltid måsta kritisera allting.

Nu kommer det…

Vi har så bra lärare på Småskolan.

Vad menar jag då?
Igår hade vi studiedag. Vi arbetade med flera viktiga frågor. I många fall har jag varit med om att studiedagar slutar på någon slags “metodisk nivå” – gör så här… – så funkar det här…
Men inte här. Vi hade arbetspass som mynnade i utvecklingsarbete såväl på metodisk som didaktisk och… jag dristar mig nog också till att säga… på filosofisk nivå. “Vilken förståelse-nivå är min reflektion på”. Fantastiskt kul att få arbete tillsammans med engagerade lärare som verkligen vill skapa en bra skola – på riktigt.

Så. Nu var det sagt. Skönt. Nu tar jag helg.

Har du också hört ryktet…

Har du också hört rykten ibland? Tror du på dem?

Redan innan Småskolan slog upp sina portar frodades rykten om skolan på vår ort. Ibland har jag bara dragit på smilbanden när jag hört dem, ibland har det fått mig att fundera hur det kommer sig av man säger si eller så om Småskolan. Rykten har jag hört i kön i mataffären och bakom min rygg. Det som har förenat dem alla är att de har väldigt lite med verkligheten att göra.

Hur gör du när du hör ett rykte? Hur förhåller du dig till det som sägs?

Jag brukar ju som sagt le. Men idag log jag inte när jag fick höra vad som sägs om Småskolan. För mig som känner verksamheten är det helt barock vad som berättas om oss… Det mest intressanta tror jag dock är att någon tror på dessa berättelser… oreflekterat?

Jag gillar saker o ting när de är sakliga. Vi kan alltid uppfatta saker på olika sätt eftersom vi är olika individer. Mycket ryktesspridning bygger dock på genuin okunskap. Idag fick jag höra ett rykte som baserar sig på genuin okunskap och avsaknad av helhetsbild.

I en tid av “snabba klipp” på tv och “fantastiska avslöjanden” i media är det kanske inte så konstigt att även gemene man väljer “den lätta vägen” framför sanningen som kanske är betydligt mer komplicerad.

Så om jag får be; Nästa gång du hör ett rykte om Småskolan, för det inte vidare innan du faktiskt frågat oss. Vi har mycket att berätta… som är betydligt mer sant…

Vilken likvärdighet är det som vi söker?

Idag använder många parter i samhället ordet likvärdighet i olika sammanhang när det pratas om skola. Men vad är det egentligen? Vad är det som ska vara likvärdigt?

Om man heter Skolverket så är det helt klart att likvärdighet innebär att resultat och måluppfyllelse är i fokus. Har inte en elev nått godkänt så har inte skolan arbetat för tillräcklig likvärdighet, enligt Skolverkets sätt att se det.

Men är det verkligen betyget/måluppfyllelse som visar likvärdighet? Jag vill hävda att synen på resultat och måluppfyllelse är en väldigt ytlig faktor. Jag har mött elever som i skolan fått möjligheter att göra stora, stora framsteg utan att för den delen nå en godkänd nivå. Eleverna har inte fått “likvärdighet” i förpackningen resultat och måluppfyllelse, men ur aspekten att vi ska göra kompensatoriska insatser så att alla elever får förutsättningar för att nå målen, så har de lyckats väldigt väl.

Eftersom olika elever har olika förutsättningar att nå målen så ska vi som skola ge den som behöver det extra hjälp, vi ska vara kompensatoriska och på så sätt likvärdiga. Att bara fokusera på att likvärdighet är intimt kopplat till resultat anser jag vara en förlegad syn.

I “det gamla” betygssystemet så hade 25% av eleverna i svensk skola betygen 1 och 2 i olika ämnen. När betygsskalan sedan förändrades till G-VG-MVH så “försvann” stegen 1 och 2 som motsvarande icke-godkänd nivå. Att få en 2:a var inte hela världen, men att inte nå G blev över en natt mycket problematiskt. Helt plötsligt fick 0% elever “misslyckas”. I detta så missar man att det finns olika elever som har olika förutsättningar och utvecklas olika. Vore det inte rimligt att våga säga att det inte är hela världen om man inte når en godkänd nivå OM eleven de facto utvecklats väldigt mycket och har fått extra möjligheter i skolan “utanför det vanliga” för att göra de framsteg som kan anses “rimliga”? Jag möter återkommande människor som hade ettor och tvåor i betyg men som idag har ett bra arbete och ett gott liv. Man är helt enkelt nöjd.

Så min paroll torde då alltså vara; Låt oss våga se på utveckling som underlag för vårt sätt att se på likvärdighet snarare än det ytliga resultat. Bra skola är viktigare än att blint se på måluppfyllelse.

(O för sakens skull för den som av retoriska skäl behöver se det i skrift: Småskolan är helt fokuserad på att alla elever ska få så bra förutsättningar som möjligt, med hög måluppfyllelse och gedigna kunskaper. Det ovanstående handlar mer om en ideologisk och filosofisk fråga, en diskussionsnivå som är väldigt viktig för svensk skolas fortsatta utveckling.)

Good enough/Gör ditt bästa – Är det så bra egentligen?

Jag erkänner det. Fullt ut njuter jag medelålderns sötma – Jag lyssnar på P1 när jag kör bil. Under en av mina resor mellan Linköping och Ljungsbro kom jag att höra en radioessä från OBS/Sveriges radio om Good enough-revolutionen. Den satte igång många tankar. (Du kan höra essän här.)

Jag hör många som säger: Gör ditt bästa, det räcker.
Jag hör föräldrar, lärare, rektorer och politiker som anammat devisen.

Frågan är dock vad devisen gör med vårt tänkande?
Vill vi i skolan att våra elever ska “göra sitt bästa”?
Det finns en skillnad mellan orden på engelska och på svenska. På engelska säger vi “tillräckligt bra” på svenska “gör ditt bästa”, men menar vi verkligen det? Jag vill mena att vi med “gör ditt bästa” ofta menar “gör det tillräckligt bra” snarare än “göra ditt bästa”.

Att göra sitt bästa ställer verkligen höga krav. Det innebär att anstränga sig till det yttersta, att ta tillvara all tillgänglig tid och att helt dedikerat genomföra någonting. Det är inte i denna betydelse som jag har mött “gör ditt bästa”. Det handlar om “good enough” på svenska också.

Men vill vi egentligen har “good enough” som mål i svensk skola? Jag tror att det är förödande att tänka så. Varje dag måste jag som rektor tänka “idag ska vi överträffa oss själva”.

Svensk skola har påverkats av en tänkare vid namn Vygoskij. Han specificerar den proximala utvecklingszonen, där en elev utvecklas tack vare att läraren “tar med sig” en elev dit. Eleven skulle inte utan någon att hålla i handen klara utmaningen. Läraren hjälper denne och leder eleven till att överträffa sig själv.

Jag tror inte på en svensk skola med “att göra sitt bästa” i fokus. Jag tror på en svensk skola med lärare och elever som överträffar sig själva. På det sättet blir vi internationellt konkurrenskraftiga även i framtiden.

Vad är det vi mäter egentligen?

I svallvågorna efter 2012 års PISA-undersökning, vars resultat nu precis “släppts”, så har debatten om svenska skola åter igen gått het. Pajkastningen är i full gång, framförallt inom media och på den politiska arenan. Detta skulle kunna vara underlag för både ett och två blogginlägg, men denna gång lämnar jag det därhän. Istället skulle jag vilja se på VAD som egentligen mäts?

Tillåt mig börja här:
Varför finns skolan?
På makronivå är skolan idag ett instrument, ett verktyg för staten att forma sina medborgare. Den idag så citerade skolutvecklingsprofessorn Dylan Williams (http://www.dylanwiliam.org) har vid flera tillfällen formulerat det ur ett idealistiskt perspektiv; Skolan är en ideologisk arena där det finns fyra huvudsakliga grundfilosofier med utbildning som slåss om herraväldet;

– Personligt inflytande
– Kulturell överföring
– Förberedelse för medborgarskap
– Förberedelse för arbete

Alla läroplaner är en kompromiss mellan dessa. Att arbetslinjen är i ropet idag hoppas jag inte ska vara någon nyhet för oss.

Denna skola vill olika intressenter på olika sätt mäta. Vi mäter både den svenska skolan mot andra länders skolor, vi mäter elevernas individuella prestationer gentemot ett nationellt index och idag frodas också “marknaden” där framförallt medieaktörer vill sälja lösnummer och dra trafik till sina siter, genom att har olika jämförelser mellan skolor.

Haken sitter nu just i detta med att mäta saker och ting. Mäta handlar om kvantifiering, att på något sätt skapa siffror ur det som inte är siffror. Om vi tittar på de filosofiska utgångspunkterna ovan så ser jag snabbt att det torde vara lurigt att mäta dessa filosofier på ett övergripande plan. Vårt samhälle måste då skapa system för att bryta ner saker och ting till det som är mätbart.

Ser vi på filosofin “förberedelse för arbete” så har man tagit fram ett mått på detta genom att mäta hur många som gått en viss gymnasieutbildning och hur många av dessa som sedan arbetar inom denna sektor. Man får fram en mätbar parameter. Vad jag idag vill ifrågasätta är VAD detta egentligen mäter? Måste en människa gå “rätt” gymnasieutbildning och sedan landa i “rätt” typ av arbete för att kunna utföra ett gott jobb? Jag menar att svaret är enkelt – nej. Ta till exempel musiklärarutbildningen (och då menar jag den kvalificerade på Musikhögskolor). För några år sedan kunde det konstateras att runt hälften av alla som utbildade sig till musiklärare hade gått naturvetenskaplig eller teknisk utbildning på gymnasiet. Ur ett “mät-perspektiv” är således siffran inte “bra” (då det ur ett idealt perspektiv borde vara 100% från de estetiska programmet, som är högskoleföreberedande, som skulle fylla utbildningsplatserna). Frågan skulle dock egentligen behöva vara, menar jag, om vi får bra musiklärare? Det kan inte en enkel siffra svara på.

Eller låt mig ta ett annat exempel som ligger Småskolan närmare;
Jämförelser mellan skolor. Som jag skrev ovan så har flera medieaktörer valt att skapa omfattande webbsidor som redovisar “allt” om alla skolor. Det lyfts fram att exempelvis föräldrar “har rätt att få veta” hur det egentligen ligger till. Senast för några dagar sedan såg jag en braskande löpsedel till en av våra stora kvällstidningar skrika ut “Linköpings bästa skolor”. Dessa webbsidor är automatgenererade ur offentlig data från Skolverket. Skolverkets data är bland annat hämtade från Statistiska Centralbyrån, som varje år samlar in ofantliga mängder data från Sveriges skolor. Bland annat visas det upp hur många % av skolans elever som klarat de nationella proven i olika ämnen. O då ställer jag frågan igen; Vad mäter egenltligen detta? O hur viktig är EGENTLIGEN dessa uppgifter?

Jag har flera invändningar här alltså.
– Vad är det som gör att en hög procentandel klarade nationella prov ger “en bättre skola”?
– Hur vet man att siffrorna inte är manipulerade på något sätt?

Mitt forskningsområde är bedömning och betygssättning. Jag vet att det finns stora tillgångar i exempelvis nationella prov och jag vänder mig inte emot dem som sådana. Jag tror verkligen de behövs. Jag vänder mig däremot mot de mätbara värden som “man” (media/politiker/debattörer osv) tar “till fånga” och övertolkar till förmån för annat än omsorg om elevernas egentliga kunskapsutveckling.

På Småskolan har vi inte gjort några Nationella prov än. De kommer snart. Vi tror inte på en ensidigt fokuserad undervisning för att bli bäst på rejting-siter baserade på statistiska data. Vi tror på att ge eleverna gedigna kunskaper utifrån Läroplanens komplexa målbilder. Oavsett om vi kommer att lyckas fantastiskt eller inte på dessa prov så kommer jag att hålla fanan högt och ställa frågan:
Vad är det egentligen vi mäter och är det egentligen viktigt att mäta just detta?

Kanon. Hur spännande som helst.

Är man van vid 90-talets postmodernistiska tänkande – att ingenting är rätt och i många fall inte heller att det finns någon sanning – så kräver nog nedanstående rader att man vågar utmana detta sätt att tänka… Detta postmodernistiska tänkande inbegriper också den fatalistiska idén om att “jag är vad jag är och det går inte att ändra”.

Det är lätt att förstå att det inom vissa grupper i samhället känns väldigt tilltalande att hänga på denna fatalistiska idé. Jag tror inte ett dugg på den. Det hela är rätt lätt – Om mina förfäder hade pådyvlats idén om att de är vad de är och inte kan bli/vara något annat så hade jag idag inte givits möjligheten eller självförtroendet till att vara rektor.

På 1800-talet, och speciellt slutet därav, rådde en förvissning om att alla kunde få bli bildade. Jag menar, tillsammans med många forskare, att detta varit en viktig del av Sveriges möjlighet att snabbt utvecklas framåt, från ett fattigt jordbrukssamhälle. Man började anordna diverse kvällskurser och föreläsningar, konserter och seminarier för “den obildade massan”. Jag vill på inte sätt påstå mig ha samma förhållningssätt som de till “den obildade massan”, men jag delar dock idén om att det finns värden i texter, musik, konst och mycket annat som det finns särskilt värde att förmedla som skola. Det finns ett “rätt”.

Vinster eller inte…

Med tanke på den senaste tidens turbulens i friskolevärlden med JB:s abnorma konkurs i färskt minne så känner jag ett stort behov av att balansera den i vissa delar ganska högljudda diskussion som pågår kring vinster inom friskolan.

Låt oss börja enkelt – Om ett företag tillåts driva skola så är en grundförutsättning för skolans långsiktiga fortlevnad att den tillåts visa svarta siffror, det vill säga gå med vinst. För min del är frågan om vinst eller inte inom friskolan den egentliga frågan, vi måste gå med vinst annars finns skolan inte kvar. Det intressanta är ju egentligen då hur mycket en friskola ska få gå i vinst, eller det som jag menar är själva kärnan – vilket är kärnan i en ägares intressen i en fristående skola? Det handlar för mig om ägaridén med skola.

För mig är det fullständigt självklart att ägare som har friskolor inte få ha tjäna pengar som affärsidé. Det är för mig ett sjukt förhållningssätt till skattefinansierad verksamhet – att man ska tjäna pengar på den primärt. Kärleken till pengar som drivkraft har inte att göra med den skola som jag menar att vi ska ha i vårt land.

Småskolan har som affärsidé att redefiniera svensk skola. Idén är att fokusera på trygghet och småskalighet för att eleverna ska nå så bra framgång som möjligt. På Småskolan har vi små klasser och mycket hög lärartäthet. Välutbildade lärare med behörighet att undervisa barn i familjer som vill någonting med barnens skolgång.

I den diskussion som nu pågår inom politiken ser jag flera stora problem, dels att man fokuserar på själva vinsten, men också att man nu är på väg att skapa ett regelsystem som gör det i princip omöjligt för engagerade lärare som vill göra riktigt bra skola i egen regi att faktiskt få förutsättningar för att kunna starta detta.

Så vänligen, men bestämt, kära politiker – Ta ett steg tillbaka, använd Aristoteles fronesis och tänk till – handlar det egentligen primärt om vinsterna eller handlar det om idén till ägandet av skolan? Jag röstar, som alltid, på barnens möjligheter till så bra skolgång som möjligt, idag och i framtiden.

Det gäller att satsa rätt… enligt Hattie

För den som följer den pedagogiska utvecklingen så kommer följande rader inte som en revolution.
Men jag skriver dem för din och min skull, som en kommentar till DN:s artikel Modern undervisning får underkänt (2013-04-02).
Varje tid har sina pedagogiska modenycker och i detta agerar Småskolan. I vissa fall handlar det om viktiga förändringar som verkligen kommer att ha genomslag under lång tid framöver. I andra fall handlar det om dagsländor. Som skola har vi ofta möjligheten att haka på eller avstå.
På Småskolan har vi sedan starten alltid satt vissa värden väldigt högt. Hos oss handlar det t ex om trygghet och om att forma en skolvardag för elever (och deras föräldrar) som präglas av goda relationer med all personal. Det är därför glädjande att DN nu lyfter fram något som John Hattie (en hårt hypead professor från andra sidan jorden som gjort viktig och bra pedagogisk forskning på en metanivå… för dig som vill vet vem han är 🙂 talat om en tid:
– Det är en står påverkansfaktor för elevernas framgång i skolan att det är lugn och ro i klassrummet.
– Det är en viktig påverkansfaktor för elevernas framgång i skolan att det finns goda relationer mellan lärare och elever.

Detta är saker som vi arbetar ivrigt för att uppehålla på Småskolan. Ibland är man säker på att vi lyckats. Ibland är man mer tvekande. Därför blev det både stor glädje och ett klargörande när en första återkoppling kom från kommunens tjänstemän som precis genomfört ett insynsbesök på Småskolan: På Småskolan är eleverna mycket trygga.

Gott att få läsa att även andra anser att vi satsat rätt på Småskolan… i alla fall enligt Hattie.

Så tokigt det kan bli – en kommentar till Corren-krönika

Jag slutar aldrig att förundras över hur tokigt det kan bli om man inte har en överblick över ett fält eller område men ändå väljer att högljudt kommentera det. Om det dessutom görs på officiell plats, så som en ledare eller krönika i den stora lokaltidningen så gör det mig än mer bekymrad.

I tisdagens Corren skriver Torbjörn Gustavsson en krönika om ”Stoppa friskoleeländet” och inleder med ”Jag avskyr friskolor”. Då jag tar del av hans text så uppfattar jag det som att han på alla sätt menar att friskolan är ett problem.

Jag menar att Gustavsson har flera viktiga beröringspunkter i sin underliggande tankegång. En sådan handlar om stora ägare till friskolor (koncerner) som inte är ”i branchen” för att maximera elevnyttan av skolpengen, utan är där för att maximera sin egen vinning på ägandet. Jag och Gustavsson sitter definitivt i samma båt här; Elevpengen ska gå till eleverna och lärandet och inte till penningstinna företag som har som mål att bli än mer penningstinna.

MEN, som Tony Irving skulle säga, att i ett resonemang dra alla friskolor över en kam och säga att detta gäller alla friskolor menar jag är att göra sig själv och skolsverige en björntjänst. Småskolan har som mål att elevmaximera sin vinst, att ge så goda förutsättningar som det går för varje elev att lyckas. Sist men inte minst; Friskoleeländet är inte frukten av elevers och föräldrars önskemål, skriver Gustavsson. I detta menar jag att han har fel. I Småskolans fall, med ett arbetssätt som fokuserar på småskalighet, närhet och trygghet, så är det precis vad föräldrar vill ha.

Så snälla Torbjörn Gustavsson ta ett varv till i dina tankegångar kring ”friskoleeländet”. Det finns det som behöver kritiseras och utvecklas, men det finns också det som berikar både elever, föräldrar och samhället.

PS Välkommen på ett studiebesök Torbjörn.

Medan jag väntar…

Sitter i en en stor o anonym gymnastiklokal. Det är lördag o en av döttrarna ska göra sitt livs första gymnastikuppvisning. En lite lugn stund när jag hinner fundera på det ena o andra.

Dagens tanke kommer att få handla om något jag såg på vägen hit. Idag är det lördag och på vägen hit såg jag massor med klotter. Igår var det fredag. Då fanns det inte där. Åter igen kommer gott om pengar att gå till att städa upp.

Jag pratade med en polis om detta. Han gav mig en klar bild. Detta görs av unga killar, så unga att jag kallar dem barn. Det är inte ovanligt att de kommer från relativt ordnade förhållanden. Familjer som har det hyfsat ordnat. Ändå så är dessa barn ute och åsamkar samhället stora kostnader. Pengar som skulle kunna lagts på annat.

Även om jag i detta sammanhang givetvis skulle kunna fokusera på frågetecknen kring dessa barns uppfostran och inlärda gränser så vill jag här lämna det helt för att fokusera på något annat…

Min fråga för dagen är istället: Hur kommer det sig att dessa barns föräldrar inte har koll på sina barn? Var finns mammorna och papporna till dessa barn som uppenbart har stort behov av tydligare vägledning i livet? Varför väljer en del av dessa föräldrar att svika sina barn genom att ge dem förutsättning att hålla på med förstörelse (o självbekräftelse?) av detta slag.

För några år sedan hade jag förmånen att prata en del med en engagerad sköterska på beroendekliniken. Hennes arbete var särskilt riktat mot tonåringar. Hon berättade om drogrelaterad problematik i relativt välbärgade områden, där föräldrar med dåligt samvete både försåg sina barn med pengar och allt för lössläppa tyglar. Hon pratade här om föräldrar som i sin iver att bara ”schysta” och ”kompisar” abdikerade från sin vuxenroll. Vad som var ännu mer intressant var dock hennes nästa utsaga: Det finns många föräldrar som inte vill ta sitt föräldraansvar, som har så lite fokus på sina barn och så mycket på sig själva att de vill vara ”ifred” på fredagskvällen, som inte vill bli störda i sitt partajande.

Ponera att dessa båda ovan har rätt. Då har jag full förståelse för att pojkar (?) springer runt och förstör i Ljungsbro. Jag finner det helt oacceptabelt, men förklarligt i alla fall.

För oss på Småskolan är det viktigt med riktiga föräldrar. Föräldrar som vet att ta ansvar för sina barn, föräldrar som vill att det ska gå väl för barnen och tar konsekvenserna av det i sin egen livsföring. Småskolan hyllar alla ni föräldrar som dag ut och dag in är trogna ert ansvar för den unga generationen. Med föräldrar som ni så kommer möjligheterna för era barn att få må väl och få chans till större framgångar i skolan (o resten av livet) att vara bättre. Heja den engagerade föräldern.

God jul alla småskolingar!

Småskolans första termin har snart nått sitt slut. Denna termin har på många sätt varit fantastisk. I somras hade jag förhoppning om att vi tillsammans – ledning, lärare, personal, leverantörer, föräldrar och (inte minst) elever tillsammans skulle få forma en arbetsvardag fylld av trygghet och med gott om utrymme för lust att lära.

Jag vill inte på något sätt hävda att vi är färdiga, men en god bit på vägen har vi kommit redan denna första termin när det gäller att forma ett skolalternativ som har för avsikt att bli Ljungsbros mest attraktiva.

Så nu vill jag bara önska er alla, vem du än vara må, en riktigt god jul! Till skolans personal önskar jag säga ett stort, stort tack för er uppoffrande och positiva inställning. Ni är så viktiga för Småskolan. Till alla elever vill jag säga; Ni är pärlor – Det är så roligt att få träffa er och se vilka fantastiska saker ni åstadkommer. O till alla föräldrar vill jag rikta ett särskilt tack – tack för att vi får förtroendet att kunskapa era barn och förbereda dem för ett spännande och rikt liv. Också ett fantastiskt stort tack för alla glada tillrop. De har gjort även de mest tunga, grå novembermornar så mycket lättare.

Låt mig hylla en konkurrent och en legend

Jag tänkte ge mig på att hylla en konkurrent… eller, konkurrent är nog inte det rätta ordet. Kanske ska det heta komplement istället. I vår närhet finns ytterligare en friskola. Denna friskola, eller kanske mer specifikt dess rektor har under Småskolans uppbyggnadsskede varit mer än frikostig med sina erfarenheter från när de startade upp, något som varit oerhört värdefullt för Småskolan. O det är här som jag hittar mitt ordvrängeri. Jag tror oss inte vara så mycket konkurrenter som komplementer. Förvisso är det samma upptagningsområde som vi hämtar våra elever ur, men vi kan båda genom våra olika profileringar och inriktningar vara viktiga för att erbjuda ett starkt lokalt mångfacetterat pedagogiskt erbjudande till alla föräldrar som ska välja skola för sina barn. Så ett stort tack för att vi fick dela er kunskap och era erfarenheter.

I förra veckan fick jag hänga med en legend. Tillsammans med andra, bland andra utbildningsministern, tillbringade jag en dag med skolforskningsinriktning. I detta fora fick jag förmånen att ”bara vara” med en av de personer som betytt väldigt mycket för svensk skolas utveckling och som på ett målande sätt kan beskriva de vetenskapliga ansatser som legat till grund för en hel del vägval… O dessemellan en och annan rejeäl skröna om hur det gått till i maktens korridorer när det gäller svensk skola… Otroligt spännande. Jag skulle vilja unna er alla att få sitta ned med dessa män och kvinnor som både på bredden och djupet kan prata om vår skola, vår syn på kunskap och dessutom ge visa råd, av mångårig erfarenhet, om vart vi kanske är på väg. En ynnest.

Big bang eller Big bounce?

I den nya skollagen som infördes i somras finns det en skrivning som är viktig för skolans utgångspunkt när det gäller kunskapsurval – skolans arbete ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. När det gäller beprövad erfarenhet så tror jag inte på något sätt att det är ett problem får någon skola som har välutbildade lärare med erfarenhet. Att göra ”det som fungerat tidigare” torde nog vara ett både bra och viktigt grepp för lärare i svensk skola. (Haken med detta är väl snarare om det sker genom en oreflekterad reproduktion, det vill säga att läraren gör det deras lärare gjorde en gång i tiden – utan att fundera på vad som skiljer på då och nu…)

Men sedan har vi den andra delen – vila på vetenskaplig grund. Hur ska detta gå till? Att många lärare har en naturligt positiv inställning till vetenskaplighet tror jag är lika självklart i dagens Sverige som att man använder beprövad erfarenhet. Jag tror dock att det lurar en gädda i vassen här. Allt för många lärare, rektorer och andra inom skolan har ett väldigt lättsinnig inställning till vetenskaplighet – vetenskapen har ”ett rätt och ett fel”. Här har vetenskapen fått bli måltavla för ett behov av att få ”rätta svar”, något som till exempel kyrkan fick stå för tidigare. Ventenskapsmännen själva gör dock inte alls samma anspråk på sanningen som en del lärare, i någon slags destillat, hävdar att vetenskapen gör. (Inte ens den mest fundamentalistiska positivist torde ha denna inställning.) Ett annat problem som skolan äger är den att, enligt ny forskning, skolboken blir styrande både vad gäller undervisningens innehåll och vad som är rätt. Har det funnits skolböcker med allt för förenklat förhållningssätt gentemot vetenskaplighet? Frågar du mig så vill jag nog drista mig till att svara ja på den frågan. Sist men absolut inte minst vill jag lyfta fram skolans problem med att faktiskt lära ut vad forskningen talar om idag. Lär vi fortfarande ut att vitamintillskott är endast av godo? Eller en kanske tydligare fundering – Finns det skolor som fortfarande undervisar om Big Bang som starten på vårt universum?

För mig som rektor är det oerhört viktigt att försöka kommunicera dynamiken i ”en vetenskaplig grund” – vår skola måste framhålla att konsensus inte råder inom de flesta vetenskapliga områden. Det är inte så lätt att vi bara ska säga till eleverna ”Big bang” och sluta där. Istället måste vi som framåtsträvande skola på en vetenskaplig grund bli bättre på att faktiskt närma oss vetenskapen på ett vetenskapligt sätt – det finns olika syn på frågan om Big bang inom det vetenskapliga området. Big bang kan precis lika gärna ha varit en Big bounce. Dynamiskt, ickestatiskt förhållningssätt rekommenderas för att vi ska kunna vara en skola i tiden – inte dåtidens utan tidens vetenskap, världens vetenskap, idag, nu – för framtiden.

Kan inte Pontus göra fiskpinnar?

Jag fick en väldigt ärlig och uppriktig fråga från en av Småskolans elever: Kan inte Pontus göra fiskpinnar åt oss? Pontus är kökschefen på Tre Bröder, han som håller i arbetet med vår skolmat.

Varje vecka på Småskolan har vi fisk på menyn. Veckan när detta skrivs så står fiskgratäng med räkor och dill på menyn. Småskolan har som målsättning att erbjuda god mat av bra kvalité. Utgångspunkten är att så mycket som möjligt av maten ska lagas från grunden, med så få inslag som möjligt av halvfabrikat. Vår elev längtade efter fiskpinnar och om eleven tillhör en vanlig barnfamilj så är det nog inte omöjligt att fiskpinnarna kan serveras där. Är du sugen att prova på Småskolans skolmat så rekommenderar jag varmt ett besök på Tre Bröder (i Cloetta-huset) någon lunch.

Jag funderade på elevens fråga en stund till – och svarade sedan: Nä, jag tror nog inte att Pontus lagar fiskpinnar åt oss.

Tack!

Så har Småskolans verksamhet rullat igång. Invigningen har gått av stapeln. Som rektor känns det givetvis mycket gott att vi nu är på rull med många saker. (Fortfarande är det mycket som ska ordnas… men de stora sakerna är på plats 🙂 ). För mig har jag för första gången under den hittills tvååriga planeringstiden funnit utrymme att ta några korta minuter för att luta mig tillbaka och reflektera en stund kring Småskolan.

I detta reflekterande är det ett ord som tydligt framträder; Tack! Att starta upp en ny verksamhet som en skola kräver att många arbetar åt samma håll. I vårt fall med en fastighetsaffär som tog lång tid behövdes dessutom att många accepterade att arbeta under stor tidspress.

De första jag vill rikta ett tack till är givetvis alla föräldrar som vågat tro på Småskolan som koncept och som dessutom på ett fantastiskt positivt sätt uppmuntrat oss med glada tillrop, påhejande sms och uppskattande mejl. Tack. Sedan vill jag också rikta ett stort tack till vår entreprenör, Spetz Byggnads AB, som under stor press genomfört ett lysande renoveringsarbete. Tack. Runt omkring oss har också en mängd ämbetsmän lokalt och nationellt, tillsammans med förtroendevalda hjälpt oss mycket. Tack. Jag vill också passa på att tacka personalen samt våra samarbetspartners, företag som vågar vilja vara med där det händer. Tack.

Sist men inte minst vill jag tacka den nära kretsen. Många arbetstimmar och mycket markservice har ni gett oss, för att Småskolan skulle kunna förverkligas. Utan ert stöd hade det inte varit möjligt. Tack.

O så allra sist: Älskade Jessica. Tack.

Tuffare krav i den nya skollagen

För oss som arbetat inom svensk skola ett antal år så har det alltid funnits särskilda käpphästar (liksom jag antar att det finns inom alla yrken). Efter att jag nu läst den nya skollagen så ser det nu ut som om åtminstone en del frågetecken äntligen har hanterats.

För alla föräldrar ska det nu bli enklare att veta vem som är ansvarig och oftast så är det rektorn. För Småskolan så är det dock kanske inte lika radikala skillnader som för många andra skolor. Till exempel så måste nu rektorn kalla sig rektor och på stora skolor så måste det alltid var EN rektor, allt för att det ska bli enklare att se vem som är ansvarig. Delat ansvar, som det har varit fram tills idag på många stora skolor kommer alltså att försvinna, rent juridiskt, på gott och ont.

Vidare höjs kraven på många olika områden. Till exempel måste varje skola ha en biblioteksfunktion. Kraven höjs också mycket när det gäller lärarnas fomella utbildning och behörighet. Sist men inte minst så likställs kommunala och privata skolor.

Jag tror att den nya skollagen kommer att tjäna svensk skola bra på det stora hela. Som vanligt finns det mer att fundera vidare på och önska… men denna förändring pekar i alla fall i positiv riktning.

Småskolan och den sunda debatten om svensk skola – några nedslag

Jag har just kommit hem från en av världens mest ansedda konferenser, när det gäller musikpedagogisk forskning, där jag haft förmånen att vara inbjuden att prata om kunskapsbedömning och likvärdighet. Under fem dagar har jag lyssnat och umgåtts med många av de mest framstående namnen på området. Högintressant, rykande aktuellt och mycket inspirerande.

En av de mer inspirerande sakerna har varit att ytterligare en gång fått befästa känslan av att svensk musikpedagogisk forskning ligger sisådär 35 år före större delen av världen, inkluderandes Storbritannien och stora delar av USA. Och också delvis Finland… Vilket jag ska återkomma till 🙂

Vad menar jag med ”före”? Jo, för dig som är mindre intresserad av pedagogikforskningens böjelse för att linda in sig i omfattande tankevändor så rekommenderas att gå till nästa stycke direkt:) Alltså: För 35 år sedan så gjorde svensk musikpedagogisk forsknings främsta företrädare upp med musikämnets förflutna. Från att ha varit ett bildningsämne (från början var det inte det på sätt och vis, men det hade under slutet av 1800-talet och fram till 1970-talets början ”blivit” ett sådant…), med en fast tanke på kanon, det vill säga att det finns ett visst innehåll som man bara ska lära sig för att bli bildad, till exempel när Mozart var född, hur många symfonier han skrev och vilken ras han knähund var av. Detta kan kallas ”det formella tänkandet”. På 70-talet tog svensk musikpedagogik (och nu kommer en hyllning till Ralf, Gunnar och resten av hjältarna… Ni vet vilka ni är!) en ny vändning, genom att dess främsta föresträdare vågade kasta upp ämnet i luften för att se vad som landande och vad som drev bort med vinden. Fram växte en musikundervisning som inkluderade det som kallades ”informellt tänkande”. Med vanliga ord: Den musik som eleverna gillar och umgås med räknas och det är del av musikundervisningens själ och tanke att inkludera detta. Behöver jag säga att i den senaste stora undersökningen om elevers inställning till olika ämnen så ligger musikämnet i topp… Som lärare har jag sedan blivit präglad med denna tanke – Varje elev och det den är och står för är viktigt för min undervisning med denna elev och dennes klass.

I dagens skola finns många problem. Ett av dessa är matematikämnet. För matematiken så tror jag att det skulle vara en god väg att faktiskt våga göra det musikämnet gjorde för 35 år sedan… Det finns tecken på att det kommer att ske. Med stort intresse följer jag detta vidare.

I Dagens Nyheter har vi under de senaste veckorna fått följa journalisten Maciej Zaremba som utförligt skrivit om den svenska skolans kris. Jag gillar det han skriver. Jag håller inte med om allt (och som vanligt så kan man ibland undra hur journalister kan lyckas läsa ut en del saker som jag som vetenskapsman inte lyckas utav samma vetenskapliga texter…), men i stora stycken så trycker han fingret på ett antal ömma punkter. Som lärare har jag under många år funderat på många av de skolproblem som tas upp, inte minst rovdriften på den kommunala skolan och den rävsax som det kan innnebära att tillhöra en kommunalt organiserad skola. Som lärarutbildare har jag också fått inse att jag i egenskap av företrädare för åsikten att katederundervisning per definition inte är fel, tillhör en skara lärarutbildare som det funnits ett väldigt fåtal utav… och min röst kring frågan har väl inte alltid emottagits positivt… om man så säger. Har du inte läst artiklarna i DN så sätt av en timma för att göra det. Börja gärna här!

Var finns nu Småskolan i allt detta? Jag har skrivit det förut: Det är en glädje för mig som rektor att finna att vi ligger helt rätt till. För oss är inte katederundervisning bannlyst och vi vet att vi kommer att vara duktiga på att ”leverera framgångsrika elever” på det sätt som många politiker önskar. MEN detta är inte allt. Jag vill mena att Småskolan också kommer att stå för en betydligt djupare förankrad kunskapssyn än vad både den ovan refererade debatten och många svärdfäktande politiker ger uttryck för. För oss är inte PISA-undersökningen svaret på livets gåta. Skola är så mycket mer. Inte minst då fantastiska lärare som tillåts vara just lärare, inte pedagoger (som allmän term), vuxna i skolan eller något liknande. Våra lärare är just lärare, lärare med kunskap, lärare med skarpsinne och lärare som vet hur att leda framgångsrika kunskapsprocesser. För varje ekonomiskt sinnad människa hoppas vi också att det klart framgår att Småskolan inte ska bli ytterligare en privat vinstmaskin (jämför till exempel med några funderingar på Aftonbladets skolgranskning). Småskolan är och kommer alltid att vara en skola för elevernas skull.

Slutligen: Svensk skola, och dess läge, är allt för komplex/-t att förlösa genom några korta rader här. Som så många gånger annars ger den lokala situationen och eleverna som finns i skolan helt olika förutsättningar. Det enda jag vet är att Småskolan fortsatt ska envisas med att ligga i framkant av utvecklingen för att varje elev ska kunna få en så trygg start på sin skolgång, med så bra resultat som möjligt. Små skolor med riktigt bra lärare är vår grundbult för att fixa detta. (O finnarna ska vi slå i nästa PISA-mätning… åtminstone om man tittar på våra elevers resultat… så det så :))

Bli socialt smart med drama… och IQ-smart med musik

Många av oss gillar verkligen att gotta oss i spännande rön om vår hjärna. I många år har hjärnan varit på tapeten. Jag minns särskilt den där Mozart-effekten. Gör du? Jag gillar musik och plötsligt var varenda tidning fylld med artiklar om att det bara var att lyssna på Mozart så blev man smartare… nu var det ju synd att journalisterna inte riktigt hade läst ordentligt i rapporten som forskarna hade skrivit… De stackars forskarna fick bära hundhuvud och Mozart-effekten är (hos de flesta) glömd och förlåten.

Nu är det dags igen för en massa artiklar och tv-program som handlar om ”att bli smart på köpet”. Denna gång verkar journalisterna ha läst på lite bättre (eller kanske är det forskarna som lärt sig formulera sig lite annorlunda :). Flera oberoende neurologiska studier talar om att (skol)arbete med drama ger dig en bättre social kompetens (EQ) och om man ägnar sig åt musik (vilken tydligen är ett väldigt komplext samspel i hjärnan) så blir man smartare (IQ).

Jag tillhör dem som tycker att musik är viktig för musikens skull… men det är ju inte tråkigt om man skulle bli smartare på kuppen. Småskolan har en estetisk profilering som inte bara ger våra elever upplevelser och självkänsla, de ger också ett tillkott till förmågan att klara kunskapskrav och socialt samspel också. Mycket glädjande, tycker jag.

Här finner du en film där Fredrik Ullén, erkänd forskare på Karolinska Institutet, berättar mer.

Ska man inte räcka upp handen längre?

Vissa människor gör större intryck på en än andra. En av dem har för mig varit den färgstarka Professor Dylan Wiliam från Storbritannien. Han är en sådan där man som man lyssnar på och inte riktigt kan slita sig. Han vågar vända upp och ned på saker och ting och lyfta på en och annan sten som vi inte så ofta lyfter på i skolan. Vad säger du om det här citatet: ”Elever borde inte räcka upp handen så mycket i skolan”. Jag hajade till när jag hörde det första gången… Det som är alla (?) lärares dröm, ett klassrum där alla eleverna har handen uppe varje gång något efterfrågas. Den gode professor Williams har dock tänkt ett varv till. Tänk om man inte behöver räcka upp handen, mer än när man faktiskt undrar över något… utan hela tiden ”får vara med” i det som händer i klassrummet… att, med hans ord, ”sluta spela seriell pingis och börja spela basket”… Jag avslöjar inte mer här… se en videosnutt med honom du också! (YouTube)

Att få må bra – om psykisk hälsa i skolan… och läsning.

Jag hörde en riktigt bra föreläsning. Professor Jan-Eric Gustafsson vid Göteborgs Universitet har varit med och arbetat med frågor kring hälsa och skolarbete, Han har många kloka ord att säga, denna väldigt ödmjuke man med glimten i ögat. I den omfattande studien, vilken är en sammanställningsstudie av mer än 20 000 andra studier från början, han nu varit med om att genomföra så landar man i flera viktiga saker… och framförallt några goda råd till oss som möter barnen såväl i skolan som hemma.

– Att lära sig läsa är en viktig del för att skapa god hälsa hos elever i de tidiga skolåren.

– Att vara en god läsare ger eleven särskilt goda möjligheter till att forma en positiv självbild.

– Positiv feedback på goda resultat, både från föräldrar och lärare är viktigt för att få må bra

– Att lyckas i skolan hänger ihop med psykisk hälsa.

Så låt oss uppmuntra våra barn både hemma och i skolan. Låt oss forma möjligheten att vara i böckernas underbara värld. Läs för barnen, låt barnen läsa för dig och låt barnen läsa för sig. Låt oss tillsammans utveckla barnens lust att läsa.

Småskolan ligger rätt i tiden

Vi lever i en spännande skoltid just nu. Stora förändringar när det gäller styrdokument och lagar är på gång och det påverkar skolan på många områden.

Efter att jag nu tagit del av mycket material och information om den nya skollagen och den nya läroplanen så är jag glad över att kunna få känna att Småskolan ligger helt rätt i tiden.

Två av dessa är tydlighet med rätten till arbetsro och att få vara trygg i skolan. Min personliga känsla är att många större skolor kommer att få stora problem med dessa frågor genom att de är just stora och gärna har många elever i klasserna. Vän av ordning vill nog gärna lyfta fram den forskning som pekar på att gruppstorleken inte har något med studieresultatet att göra… Med den relativt omfattande insikt i den vetenskapliga världens tänkande så låter jag mig inte imponeras av denna forskning (ej heller den om att det är en tillgång med högt sorl i klassrummen för barn med ADHA… men det är en annan diskussion ☺). Att som lärare få ha möjligheten till mindre elevgrupper än genomsnittet ger läraren större möjlighet att se och höra individen, vilket jag anser är grunden för att som elev få känna sig trygg. Att se och bli sedd, att höra och bli hörd är en devis vi har på Småskolan. Kopplingen till barnkonventionen är tydlig… och barnkonventionen är tydligt kopplad till den nya skollagen… Småskolan är en skola som ligger rätt i tiden kan jag med glädje konstatera.